Och allting har en ände. Ingenting tar slut. Kan undra vad som hände, hur hittade jag ut? I snårskog mörk som satans bak, det irrats runt, med skam. En annan värld nu, på mitt flak, en okänd som skall fram.
Solarna och månarna, fluktarna och trånarna, spararna och rånarna. Äppelblom och hjärtetom, vippestjärt och storelom, nyfött skrik och gudadom. All tid står i darr. Märg och blod i vakande, stakande. Min kärnas kropp är stelnad nu, på bröstet torkade violer. Äppelkvist, kastanjeblom. Älskad, älskad. Tack. Vi är alltid hos varandra.
Glider in i luksus. In över marker jag sällan beträtt glider jag. Sakta, sakta. Så gott som andligt. Håller i extravaganza. Känner tyngden av skönhet. Låter det vackra ångstrykas blankt.
Nu är stunden kommen då det är dags att göra spätzle. Tid att knäcka äggen, blanda ner dem i mjölet, inte glömma saltet. Alldeles för neutral får den bara inte vara! Jag är inte född till detta. Alls inte. Men född. Fast till annat. Lägger nu till inte bara nässlor, utan även, alltså, spätzle.
Någon är född, en annan ännu inte. Någon skvalpar runt på tillväxt, en annan inte längre. Någon blev stark, en annan trött. Någon andades böljande, som fröken, en annan gjorde likadant. När modet är stilla och viljan är ljum, den stunden är sällsam och inte så dum.
Copyright © Sofiathestar 2013